Stolta svenska djur

Älgen

Älgen kallas ofta för skogens konung, kanske främst för att den bär en imponerande krona. Även fast den förekommer i norra Nordamerika och Asien förknippas den starkt med Sverige, inte minst bland svenskarna själva. Detta kan ha att göra med att tyska turister under 1990-talet påstods stjäla älgskyltar längs de svenska vägarna, enligt vad som sades eftersom det inte finns älgar i Tyskland och de därför tyckte att skyltarna var exotiska. Skyltarna fyller dock en funktion: varje år sker ca 5000 viltolyckor med älg i Sverige, vilket kostar samhället ungefär en miljard.

Vildsvinet

Antas ha funnits i Sverige åtminstone lika länge som människan, och forskarna tror att de första svenska tamsvinen härstammar från vildsvin som fångats in och domesticerats. Djuret utrotades i Sverige under 1700-talet, men återinfördes under 1800-talet, fast då i vilthägn. Många svin rymde från sådana hägn under 1940-talet och framåt, och 1987 upphävde riksdagen ett beslut från 1980 om att vildsvinet skulle betraktas som en främmande art i landet. Historiskt sett har Dalälven utgjort nordgränsen för vildsvinets utbredning.

Bävern minskade starkt i utbredning under 1800-talet, detta p.g.a. nya metoder i jordbruket, framför allt utdikningar. Arten fridlystes i Sverige 1873, men då var den redan utdöd i landet. 50 år senare återplanterades den in i landet från Norge, där en rådig markägare räddat den genom att fridlysa den på sina marker redan år 1840. Bävern lever i närheten av vattendrag där den bygger dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam.

Rådjuret

Finns i nästan alla naturmiljöer i Europa, i löv- och barrskog, ljunghedar och våtmarker. Det äter framför allt löv och örter, vilket gör att det inte konkurrerar med hjortdjur som dovhjort, som framför allt äter gräs. I dagsläget finns mellan 600 000 och 800 000 rådjur i Sverige, men arten har periodvis varit nära att utrotas.

Vargen, hunden, människan och andra djur

Hund, mark- och djurägare har fått en ny konkurrent på många håll i landet. Vi talar förstås om vargen, en så nära släkting till tamhunden att de har samma latinska namn. Det rör sig nämligen om samma art, i biologiskt och genetiskt hänseende. Trots det har de flesta människor en helt annan syn på hundar än på vargar, och det förekommer att okopplade hundar attackeras av vargar, man tror bl.a. att detta skedde i Rialareviret i Norrtäljetrakten ganska nyligen.

Det finns många saker som man måste hålla i huvudet samtidigt när man diskuterar vargfrågan. En av dessa saker är att många på landsbygden uppfattar vargen som ett farligt rovdjur, och att ha detta djur in på knuten ger en känsla av otrygghet. Det finns ytterst få, om ens något, dokumenterat fall där en varg attackerat en människa, men tamhundar och andra djur, framför allt får och renar, löper naturligtvis risker när vargar etablerat sig i området.

Detta betyder dock inte att alla boende i ett område med varg är vargfientliga. Inte ens alla som har får eller andra djur uttrycker sådana åsikter. Det brukar framför allt vara jägare som uttrycker negativa åsikter om varg, vilket får en del att misstänka att de framför allt är upprörda över att ha fått en konkurrent om villebrådet.

Även om det inte är trevligt att få sin hund attackerad eller sina får rivna finns det också ett element av vidskepelse i vargfientligheten. Själva ordet ”varg” är ett noaord, alltså en omskrivning man använde sig av tidigare då det ansågs för farligt att använda det riktiga ordet, som var ulv. Varg betydde från början våldsverkare. Andra djur som haft noaord är skatan, som ansågs vara dödens budbärare, och björnen.